Hösten 1991 förbereder jag mig för att tillbringa ett år i Paris. Inser att jag inte kommer att klara ett år utan piano, och bestämmer mig i brist på bättre för att ta med mitt elpiano. Kontaktar SJ, uppger måtten på min tangentprydda klenod, och får besked om ett överkomligt pris för en enkel tågresa till Paris för oss båda. Men, säger dom, elpianot måste vara väl emballerat.
Sagt och gjort beställer jag ett emballage i den lokala musikaffären. Ordern går till ett norrländskt företag, specialiserat på måttbeställda instrumentlådor. Några veckor senare anländer lådan. Bland det vackraste och mest gedigna hantverk jag sett. Rejäl, hård och svart med blanka stålbeslag. Invändigt vadderad och klädd i röd, mjuk sammet. På millimetern specialbyggd och anpassad till just mitt elpiano. Inte alldeles billig, men motiverar väl sitt pris på några tusen kronor.
Slår en signal till SJ för att slutföra biljettköpet, och får då ett helt nytt pris på pianotransporten. Ett milt sagt saftigare pris. Ett pris för vilket jag kan köpa både ett och två nya elpianon på plats i Paris. Förklarar blek i ansiktet och med förhöjd puls att jag tidigare fått en helt annan prisuppgift, och att jag ju nu på SJ:s anmodan faktiskt inskaffat ett emballage, en måttbeställd instrumentlåda. ”Om du köpt en låda så är det ditt problem” svarar kvinnan i andra änden avmätt.
Det är då det hettar till. Jag lägger oförsiktigt på luren och skriver ett brev till SJ. Svaret kommer snabbt, inom några dagar, och kan beskådas på bilden. Seger! Minns hur jag i triumf gick in på Linköpings central och kvitterade ut en check i utbyte mot lådan.
Och förlusten? Den var dubbel. Det skär i hjärtat att en så fin, nybyggd låda fick både börja och sluta sina dagar i ett dammigt förråd hos SJ utan att någonsin komma till användning. Och, förstås, att jag inte fick med mig något piano på resan. Som det visade sig emellertid inget stort problem. Få städer har så tätt mellan pianon och flyglar som Paris.
Inlägget finns även på Facebook.
