….början av 90-talet, då jag just flyttat till Göteborg, och en vän från Paris kommer på besök, en fotograf på jakt efter ett galleri. Vi tillbringar några dagar med att se oss om i Göteborg, och hamnar så småningom på Galerie Shirvan, ett vid den tiden väletablerat Göteborgsgalleri på Avenyn, alldeles intill där auktionskammaren ligger idag. Galleristen Kerstin Cruickshank visar sig vara en färgstark, fascinerande och charmigt excentrisk dam i 80-årsåldern. Hon tar emot oss med öppna armar, och innan vi vet ordet av så har vi enats om att min vän fotografen ska ta hit sina verk från Paris och ställa ut dem på Kerstins galleri. Utställningen går snart av stapeln med vernissage och många besökare, och min vän återvänder efter ytterligare någon vecka till Paris, nöjd efter en uppskattad och på alla vis lyckad utställning på ett av Göteborgs finare gallerier.
Själv fortsätter jag att titta in på Galerie Shirvan för en alltid lika spännande pratstund med Kerstin. Vid ett tillfälle så pratar vi musik, och hon frågar plötsligt ”Staffan, vad tycker du om Eric Gadd?” Jag mumlar något till svar och ställer sen samma fråga tillbaka. ”Jo”, säger hon, ”hans musik är bra, men själv föredrar jag Heavy metal”. Jag hajar till, kanske en reaktion på min egen förutfattade mening om vilken typ av musik någon som är född 1913 bör lyssna på. Men ordväxlingen vittnar också om en karaktär av nyfikenhet och öppet sinne, något som blir allt tydligare allteftersom tiden går och Kerstin berättar mer och mer om sitt händelserika liv.
En dag säger hon att det nog är dags nu, dags att börja skriva på sina memoarer. Från den stunden hittar man henne nästan jämt sittandes på en stol, mitt i galleriet, mitt bland galleribesökarna, ivrigt knattrande på sin gamla skrivmaskin.
Boken jag hittade på vinden var hennes första, ”Min natt- och dagbok”. En självbiografisk skildring runt tiden för andra världskriget. 1937 gifter sig Kerstin med Herbert Felix, mannen som gav oss Felix tomatketchup. Därmed blir hon också medlem i en österrikisk-judisk familj strax innan Nazityskland annekterar Österrike och judeförföljelsen tar fart även där. Boken handlar om Kerstins engagemang och ihärdighet i att hjälpa sina nya familjemedlemmar och många av deras judiska vänner i säkerhet, och om hur hon vid krigsslutet organiserar konvojer med medicin och förnödenheter till koncentrationslägren.
Kerstin ger mig ett exemplar av boken och skriver ”du kommer att känna mig, men hur åstadkomma det omvända förhållandet?” Tyvärr blir det aldrig riktigt så. En tid efter boksläppet flyttar jag från Göteborg och vi tappar kontakten. Senare får jag höra att Kerstin gått bort, 85 år gammal. Då hade hon hunnit avsluta två böcker till, och dessutom färdigställa manuset till en fjärde. Allt detta efter att hon fyllt 80. Titlarna är poetiska och manar till eftertanke. ”Tre sekunder varar livet, resten är evighet” och ”Nu! Nu har redan varit”
Inlägget finns även i Det Gamla Göteborg på Facebook.
