Frukosten, det bästa med hotell. Har flytt hemmets lugna vrå under sambons ”tjejträff”. Misstänker att det lugna kommer övergå i något jag varken kan föreställa mig eller vill vara med om.
Plockar ihop några smörgåsar på en tallrik och ger mig ut på bordsjakt. Frukostmatsalen på Gothia Towers är enorm. Trots det så är vartenda bord upptaget. Börjar efter några fruktlösa varv fråga ensamsittande om någon av de återstående platserna vid bordet är lediga. Möts av omväxlande medlidsamma, omväxlande argsinta blickar parade med verbala avvisanden, vissa vänligt ursäktande, andra ilsket bryska. Funderar på att säga något klämkäckt om hjärterum och stjärterum, men låter bli. Covid har ju liksom ändå satt det gamla ordspråket ur spel. Efter en stund ser jag ett sällskap resa sig. Jag formligen kastar mig dit och sätter snabbt ner min smörgåstallrik för att markera mitt revir. Inom mig jublar jag. Ett bord! Beger mig med lätta steg tillbaka till buffén för att hämta resten av frukosten. Då jag vänder mig om ser jag på avstånd att bordet är tomt. Min smörgåstallrik är försvunnen! Än värre, jag ser flera sällskap raskt närma sig bordet med lystna blickar. Adrenalinet rinner till och jag förbereder mig på strid. Då, som från ingenstans, dyker två skyddsänglar upp i form av två kvinnor ur serveringspersonalen. Med ohörbara ord ser jag hur skyddsänglarna motar bort de bordslystna angriparna. När jag kommer fram frågar de med ett kroppsspråk som utstrålar djupaste skuld och ånger om det var min smörgåstallrik som de råkat städa bort. Plötsligt är adrenalinet som bortblåst. Allt jag känner är medlidande och tacksamhet. Inser det närmast omöjliga i att vandra runt i detta bordskaos och försöka skilja halvätna frukostar från oätna. Jag tackar dem för att de räddade mitt bord och försäkrar att jag kan hämta en ny smörgås. Och yoghurtskålen som jag nu håller i handen funkar ju utmärkt som ny revirmarkör. Skyddsänglarna lovar att låta den stå kvar.
Inlägget finns även på Facebook.
