Halmstad. En tidig promenad före frukost. Morgondiset vilar lugnt över stan och temperaturen är behaglig. Har många badminnen från Tylösand, men idag är första gången jag ser mer av Halmstad än en strand. Bor på Hotell Mårtensson intill Norreport, ett stenkast från där Nissan i makligt tempo flyter fram. Flanerar planlöst längs med ån och bestämmer mig efter en stund för att korsa en av broarna för att se lite av ”andra sidan”.
Mitt på bron möter jag en äldre man. Han vänder sig mot mig, ser på mig ett ögonblick och frågar sen på bred Halländska ”Gästar du oss?” Inser att jag måste utstråla något väsensskilt från en hallänning. Eller så ser jag helt enkelt bara lite vilsen ut. Jag förklarar att jag är i stan medan bättre hälften får en ny höft. Egentligen skulle jag inte alls vara här utan där när hon vaknar upp ur narkosen. Men besöksförbudet nu under pandemin bestämde något annat. Den vänlige mannen lyfter sin bandagerade hand, visar upp den och förklarar att jag kan känna mig lugn, sjukhusets är förträffligt. Sen pekar han med den väl förpackade handen bort mot andra sidan av Nissan, den jag är på väg mot, och föreslår att jag ska se en av stans stoltheter, statyn ”Kvinnohuvud” av Picasso, och att jag sen kan promenera vidare till Walter Bengtssons konstverk ”Laxen går upp”. Walter är också en av Halmstads stoltheter, son av staden och känd skulptör. Han rekommenderar lite kryptiskt att jag ska ”tänka filosofiska tankar” medan jag promenerar där bland skulpturerna. ”Och om du vill se mer av Walter Bengtsson så kan du gå in på Länsförsäkringars kontor” säger han och pekar på en vacker äldre byggnad, ”där finns fler av hans konstverk”. När vi skiljs åt ropar han ”Hälsa den bättre”. Jag följer hans råd, efter bästa förmåga även det om de filosofiska tankarna. Efter en stund hör jag av ”den bättre” som berättar att sjukhuset tar hand om henne som en prinsessa. Hon är vaken nu, och operationen har gått som en dans.
Inlägget finns även på Facebook.
