”Vet man varför han gjorde det?” En man, några år äldre än jag kommer fram och ställer frågan. Är på lunchpromenad och passerar just Myrins Textil, butiken som levererat varenda gardin vi har där hemma. Nu igenbommad efter sprängningen häromveckan.
Jag förklarar vad jag läst, att Mark Lorentzon, gärningsmannen, visst skulle bli vräkt dagen efter dådet, och att man tror att det var det som fick honom att gå över gränsen.
Mannen nickar, och fortsätter med en längre monolog, till en början lågmält, men efterhand i alltmer agiterad ton, om hur samhället förändras, att man inte längre känner igen Göteborg, och, nu beskriver han sina upplevelser i detalj, hur illa han på senare tid blivit bemött av människor han träffar.
Jag säger något ursäktande och vänder mig sen för att gå. Möts omedelbart av en annan man i ungefär samma ålder som söker min blick, och med ett märkligt leende på läpparna börjar förklara hur dåligt utredningen har skötts, att man inte hittat något som binder Mark Lorentzon till brottet, och att han nu lägligt är borta, hittad drunknad vid Stenpiren. ”Nej, det ligger en annan sanningen bakom detta” säger han.
Blickar i lätt desperation neråt gatan där jag ser fler män i liknande ålder stå och samtala, då och då gestikulerande mot den sprängda byggnaden. En surrealistisk känsla infinner sig, lite som om jag befinner mig i en obehaglig dröm.
Skyndar mig hemåt, uppför Risåsgatan. Möter där ett glatt, vänligt och välbekant ansikte. Roy Uddenberg är på väg ut för att köpa tidningen. Vi växlar några ord, och innan vi skiljs åt pekar han bort mot sitt galleri och säger ”Nästa fredag blir det vernissage, musik och fest”. Plötsligt återvänder livet, den surrealistiska känslan släpper.
Inlägget finns även på Facebook.
