”En quoi puis-je vous aider?” Mannen på andra sidan disken ser på mig med en frågande min. Flyttade för någon vecka sen till Paris, till ett studentrum i Montrouge strax söder om Le Périphérique, den trafikled som cirklar runt staden. Lagret med rena kläder från Sverige börjar sina, och jag behöver nu för första gången nyttja tvättstugan i området. Det visar sig att en särskild sorts pollett krävs för att få igång maskinerna. En vänlig granne hänvisar mig hit till receptionen där jag nu befinner mig, det är här man köper dem, tvättmaskinspolletterna.
Förstår knappt ett ord av vad han säger, mannen där på andra sidan disken. Har aldrig läst franska, mina kunskaper i språket är närmast obefintliga. Trots det så har jag valt att tillbringa ett år här. Omdömeslöst? Ja, kanske det. Men nog är franska ett vackert språk och Paris en magiskt spännande stad? Tvekade aldrig när jag fick chansen att flytta hit.
Är vagt bekant med hur Gustav III på 1700-talet lånade ord från franskan för att förgylla det svenska språket. Känner till ”dessert”, ”balkong”, ”garage”, ”trottoar” och några ord till. Och så har jag ju mitt Berlitz, ett litet gult lexikon i fickformat. Året är 1991, decennier innan smartphones och online-lexikon gör entré.
Förstår trots allt på tonfall och situation att mannen undrar vad jag vill. Bläddrar i den lilla gula och hittar översättningen av ”Jag vill ha”. Resten är enkelt. Vem som helst kan ju höra att ordet ”pollett” måste vara ett av Gustav III:s franska låneord. Jag svarar honom ”Je voudrais pollette”. Till min förvåning förstår han inte vad jag säger, istället ser han bara än mer frågande ut. Jag upprepar ”je voudrais pollette”, nu lite långsammare och lite tydligare, inser att min svenska accent kan göra mig svårförstådd.
Mannen sänker blicken, funderar en stund, och börjar sen vandra fram och tillbaks på andra sidan disken. Han ser mig intensivt i ögonen medan han går där. Plötsligt börjar han ivrigt flaxa med sina armbågar, liksom i den på 80-talet så populära fågeldansen, och samtidigt göra små ljud som påminner om en hönas kacklande. En höna som kacklar på franska. Och, som om detta inte var nog, biter han sig då och då lätt i armen, svingar huvudet bakåt efter varje “tugga” och låtsas svälja, som om han är på väg att äta upp sig själv. Efter en stund stannar han och tittar än en gång på mig med en min som signalerar att han nyss ställt en fråga.
Lätt förundrad söker jag i tankarna efter en förklaring. Minns vagt att “poule” betyder höna på franska och att små saker typiskt heter något som slutar på “-ette”. Vet dessutom att receptionen, utöver tvättmaskinspolletter, också säljer kuponger till lunchrestaurangen. Plötsligt förstår jag vad han försöker säga. Han undrar om det är lunchkuponger jag är ute efter. Den blanka, oförstående blick som möter honom när han ser på mig tycks ge även mannen en insikt. Han försvinner ut ett ögonblick och återvänder sen med en kollega vars engelska är bättre än min franska.
Inlägget finns även på Facebook.
