Låter blicken dröja en stund ner över kajen från där jag står uppe på Amerikagatan. Ett nytt perspektiv, iallafall för mig. Plötsligt infinner sig en märklig, lite sorglig tanke. Den på alla de avsked som måste ha tagits just där, bara ett stenkast bort. Uppbrott från hemmet, den kända världen. Från nära och kära. Avsked inför en osäker färd, men också inför hoppet om ett nytt och bättre liv i Amerika. Närapå var femte svensk emigrerar under det där dryga halvseklet, från 1800-talets mitt till 1920-talets början. De flesta av dem passerar kajen där nere, så nära att jag hade kunnat se, ja kanske till och med höra dem från platsen där jag står.
Lyfter blicken över älven, till norra älvstranden. Där fanns en gång ett gammalt säteri, Lindholmens säteri. 1844, ungefär då utvandringen börjar ta fart säljs det på exekutiv auktion. Det bär sig inte längre. Kända namn i Göteborgshistorien, Mattsson, Braune och Tranchell ser möjligheter. Genom deras försorg anläggs ett varv på en liten, liten del av säteriets egendom, 1/32-del närmare bestämt. Kanske är de inspirerade av det varv som funnits där långt tidigare, på 1500-talet, men som konkurrerades ut av varv på södra älvstranden. Fyra år senare, 1848, stoltserar Lindholmens varv med sitt första fartyg, briggen Aurora. Morgonrodnadens gudinna. Det som sen följer i Auroras kölvatten är historia. En varvsindustri som brer ut sig över norra älvstranden och under lång tid, ända fram till 1980-talets början, sätter Göteborg och Sverige på världskartan.
Men nytt ersätter gammalt, platsen som en gång var säteri och sen blev till varv ska än en gång byta skepnad. Där Aurora sjösattes ligger idag Lindholmen Science Park. Tar upp mobilen och knäpper en bild. Vyn från Sjömanskyrkan ger en vink om varför kontoret snett mittemot, längst ut på Lindholmspiren, anses vara det vackraste av Ericssons alla kontor runt om i världen. Det handlar om läget, utsikten och inte minst byggnaden. Tre fyllda, vita segel på tvärs över ett grått mittskepp. Fören är riktad söderut, mot älven, som om skeppet just vore på väg att sjösättas. Byggnadens arkitektur bär liksom platsens historia vidare genom tiden.
Det är på det kontoret som jag har min arbetsplats. Tar ibland en paus på altanen allra högst där uppe i fören för att njuta en stund av utsikten. Ett hisnande, brett perspektiv över Göteborg söder om älven. Det känns högt när man står där, en och annan får svindel när de tittar ner. Men så förändras perspektivet än en gång. Karlatornet går från idé till verklighet, Göteborgs nya landmärke, bara ett stenkast bortom Ericssons kontor. Det som nyss var högt blir plötsligt ganska lågt.
Tiden går och det är dags att gå in, konserten ska strax börja. ”Odysseys and Apostrophes”. Odysseus, som lär oss att tillvaron oftast landar väl, trots, eller kanske tack vare, alla uppbrott, faror och förändringar längs irrfärden genom livet. Apostrophes, ursprungligen från grekiskan, ungefär “att vända sig bort”, att byta perspektiv. Tänker när jag går in i Sjömanskyrkan att titeln på verket jag nu ska få höra sammanfattar mina spridda tankar rätt väl.
Några timmar senare vandrar jag hemåt, uppfylld av en underbar musikupplevelse. Uruppförandet av ett nyskrivet verk för piano. Ovanligt i dessa tider. Tänker på kompositören Joel Lundberg och pianisten Kalle Stenbäcken. Två göteborgssöner. Vem vet, kanske är det musik och namn som deras som står inskrivna i nästa kapitel av Göteborgs historia?
Inlägget finns också i Det Gamla Göteborg på Facebook.
