Något dom flesta av oss upplevt. Ögonblicket när någonting blir färdigt, något man ägnat sig åt intensivt och länge. En behaglig känsla då tröttheten inte längre behöver hållas stången. Då adrenalinet slutar pumpa och ett lugn infinner sig. Då här och nu är allt som finns. Hände mig i Paris alldeles härom veckan, fast på dagen för trettio år sen.

Hur blev det nu så här? Visst ställer man sig ibland frågan, inte anklagande eller uppfordrande, utan mer nyfiket, då man undrar hur något man ser eller upplever blev till. Senast hände det i Umeå förra helgen. Besöker dottern och vi söker tillsammans Umeås ursprung. Hur kom staden till världen?

Hur reagerar människor då något otäckt och omvälvande händer i närområdet? En lunchpromenad i grannskapet någon vecka efter bombdådet på Övre Husargatan i Göteborg ger en fingervisning om svaret.

Ett kort besök i Halmstad och en stilla vandring runt Nissan i ett somrigt morgondis. Ett oväntat möte, och det trygga, genuina och gästfria i det halländska kynnet gör sig påmint.

Vi har alla varit där. På hotell, på jakt efter ett bord i en kaotisk frukostmatsal. Och nej, att man är ensam gör det inte lättare.

Sant eller falskt? Ett påstående om hur något faktiskt ligger till måste förstås vara antingen det ena eller det andra. Så tänkte dom stora matematikerna och filosoferna i början av 1900-talet. Övertygelsen om det mänskliga intellektets gränslösa potential och förmåga att resonera sig fram till sanningen var stark. Ända tills Kurt Gödel dök upp och stack hål på villfarelsen.