Sätter med viss vånda den allra sista punkten i det alster som mitt liv kretsat runt de senaste åren. Platsen är Paris, i ett kontorsrum på 45 Rue d’Ulm. Skriver ett kort e-mejl, trycker på ”send”, och befinner mig plötsligt bortom en av dessa punkter från vilken ingen återvändo finns. Tittar på klockan, den närmar sig fem på morgonen.
Stänger dörren bakom mig, ger mig ut i gryningsljuset och flanerar långsamt hemåt. Det ska dröja några dagar innan känslor av lättnad, saknad, lycka och sorg infinner sig, känslor sprungna ur det vakuum som uppstår när ett långt och intensivt projekt plötsligt tar slut. Där och då befinner jag mig i stunden och njuter av en sakta lunk i gryningen. Avlägsna stadsljud och en morgonluft fylld av ömsom dofter, ömsom odörer når vagt mitt medvetande alltmedan ett vårlikt Paris så sakteliga vaknar upp till en ny dag. En vag sömnbrist gör sig påmind. Den sveper liksom in miljöerna i ett drömlikt skimmer. Strosar genom parker och anrika stenstadskvarter i en timme, kanske två, för att slutligen nå fram till min lilla lya på Avenue de la Grande Armée, långt från andra sidan av Seine där vandringen började. Kryper ner i sängen och somnar skönt, tryggt förvissad om att en punkt inte bara avslutar en mening, den öppnar också för en ny.
Och omslagsfärgen? Det skrivs alltför många avhandlingar som förpassas till evighetens bokhyllemörker innan någon ens hunnit ta notis om deras existens.
Inlägget finns även på Facebook.
