”Så närmar vi oss Stockholm, tågets slutstation”. Tågvärdens röst ljuder genom vagnen. Det är fredag och vi är strax framme vid centralen. Anledningen till Stockholmsbesöket är ett 40-årsjubileum, en återträff 40 år efter studenten. 40, siffran sätter tankar och känslor i rörelse. “Jaha, det var livet det”. Demonerna kraxar med en stämma fylld av sarkasm. Men skyddsänglarna kommer till undsättning. “Bara” kontrar de sammetslent, “bara 40 år, och livet blir bara bättre och bättre”. De lägger lite extra tonvikt vid bägge “bara” och gör vad de kan för att göra mig bättre till mods, änglarna.
Har bokat logi för natten under tågresan hit. Gör ofta så när jag reser ensam, håller allt öppet in i sista stund. Det ger liksom en härlig, lite pirrande känsla av vardagsäventyr. En känsla som ibland kan bli dyrköpt. ”Sista stund”, ett ganska dåligt recept för att allt ska gå som man vill. Men märkligt nog brukar saker och ting ändå landa någotsånär. Valet av logi faller till slut på Kungsholmen och hotell Amaranten. Kanske inte det allra mest vardagsäventyrliga, men passar mina behov och ligger på bekvämt gångavstånd från centralen.
Dagen därpå, vid frukosten, bestämmer jag mig för att pröva min tes, att varje plats har en historia att berätta. Googlar ”Kungsholmsgatan”, gatan där hotellet ligger. Listan av sökresultat är lång, men jag fastnar för ett av dem, ett foto på ett vackert gammalt hus. Såväl foto som hus bär tydliga tecken från tiden runt förra sekelskiftet. Informationen är knapphändig. Säger egentligen bara att ”Änke och Pupillkassan” nämns i mappen där fotot låg. Världens kanske äldsta och minst kända livförsäkringsbolag. Sen hundratals år beläget i Gamla Stan. Kopplingen till huset på bilden är milt sagt oklar.
Känner att jag vill se det gamla huset i verkligheten. Är bara ytligt bekant med Kungsholmen och vet inte ens om huset fortfarande står kvar. Möts av ett stilla vårregn då jag går ut från hotellet. Fäller upp paraplyet och promenerar sen långsamt västerut längs med Kungsholmsgatan. Jag behöver inte gå långt innan det står där. Känner omedelbart igen byggnaden från bilden.
Min gissning var rätt. Huset byggdes just runt förra sekelskiftet, 1901 står det färdigt. “Fotograf okänd” stod det vid fotot. Kanske var det då, just då det var färdigbyggt, som “den okände” knäppte bilden? Knappt trettio år senare, 1929, bildas Brf Järnvägsmannen som förvärvar fastigheten, river några äldre hus i kvarteret, och uppför tre nya bostadshus i då modern funkisstil. Syftet är att bygga bostäder åt tidens järnvägsarbetare, och projektet är vid tiden känt som ett av HSB:s flaggskepp.
Arkitekten bakom huset, Folke Zettervall, föds i Lund 1862. Hans far är känd kyrkoarkitekt, så Folkes karriär är utstakad. Efter studentexamen i Lund flyttar han till Köpenhamn för arkitektstudier. Som ung och nyutexaminerad reser Folke sen runt i Europa för att skaffa inspiration. England, Tyskland, Schweiz, Österrike, Italien, Holland, Belgien, Spanien finns alla med på hans rutt. 1890, knappt trettio år gammal, rekryteras han till Statens Järnvägars arkitektkontor och flyttar då till Stockholm.
Det dröjer inte länge förrän Folke träffar kärleken, en ung kvinna vid namn Emma Humble. 1895 gifter de sig. Men ödet vill dem inte väl, bara månader efter vigseln går Emma bort i blodförgiftning. Löftet ”tills döden skiljer oss åt” infrias tragiskt nog långt tidigare än någon hade kunnat ana. Man kan idag bara spekulera i hur Folke där och då hanterar sorgen. Kanske begraver han sig i arbete? Inte långt efter Emmas bortgång måste han rimligtvis ha börjat skissa på det som senare blir huset där på Kungsholmsgatan. Detta parallellt med flera andra projekt, bl.a. i hemstaden Lund. 1898, bara tre år senare, befordras han till chefsarkitekt hos SJ. Det är främst i den rollen eftervärlden minns honom. Mer än tvåhundrafemtio stationsbyggnader signerade Folke Zettervall byggs under de kommande decennierna runt om i landet, många i bruk än idag.
Med tiden träffar Folke en ny livskamrat, Ellen Bergman, och de gifter sig år 1900 jämnt. Äktenskapet blir långt. Av allt att döma också lyckligt, om än barnlöst. Några år efter giftermålet ritar Folke det som kommer att bli det viktigaste huset i hans och Ellens liv. Det står färdigt 1910, 730 kvadratmeter nationalromantik med adress Odengatan 3. Paret Zettervalls hem för resten av livet. Dom kan då förstås inte ana att den lugna oas de skapat åt sig själva långt senare ska omvandlas till kontor, och bl.a. bli hemvist för Brasiliens ambassad. 1944 går Ellen ur tiden, och elva år senare även Folke. Han blir 92 år gammal.
Innan jag återvänder till hotellet kastar jag en sista blick på det gamla huset där på Kungsholmsgatan. Jag knäpper en bild, beskär den, och lägger den sida vid sida med fotot jag googlade fram vid frukosten. 120 år som skiljer, och samtidigt nästan ingenting. Tanken svindlar. När jag på kvällen beger mig till återträffen sker det i trygg förvissning om att skyddsänglarna hade rätt. 40 år är faktiskt “bara”.
Inlägget finns även i Det Gamla Stockholm på Facebook.
