Dottern har bjudit sina vänner på födelsedagslunch och vårt enda mål med utflykten är att hålla oss hemifrån några timmar. Vi stannar till en stund i Vasaparken och njuter av syremättade dofter från blommande syrener och böljande grönska. På höjden ovanför Götabergsgatan får vi syn på en staty. Har passerat platsen så många gånger utan att riktigt ta notis om den tidigare. Men just idag får jag en ingivelse och tar en närmare titt. Johan Anders Wadman. En klocka ringer vagt, Wadmansgatan är ju bekant. Kanske hade klockan ringt starkare om jag varit infödd göteborgare? En poet, var han inte det?
Jag knäpper en bild innan vi rör oss vidare ner mot Avenyn. Antikvariat Faust håller öppet och vi tittar in en stund. En lätt känsla av mystik vilar över butiken, en labyrint av lokaler fyllda av gamla böcker, var och en med sin alldeles egen vindlande resa genom okända händer. På en av hyllorna står historikern Carl Fredbergs verk Det Gamla Göteborg, utgivet första gången runt 1920. Jag tar ner ett av banden och öppnar det lite på måfå. Och där är han igen. Wadman. Andra gången som jag råkar på honom inom loppet av bara någon timme. Kanske vill han säga mig något, den gamle Göteborgsskalden?
Ögnar igenom texten. Fredberg inleder med en lätt dramatiserad presentation av Wadman, en händelse som tilldrar sig en regnig höstkväll någon gång mot 1820-talets slut, då hans vänner besöker honom i hans hem på Kvarnberget strax före Barbaradagen, sällskapet Par Bricoles stora högtidsdag, det sällskap där Wadman är ordensskald:
”…Allt omkring honom bär armodets prägel och själv bär han en dräkt av grovaste tyg. Ståndkragen är vit, men halsduken blank och sliten. Gestalten bär emellertid upp ett ädelt format huvud. Och vid åsynen av det satiriska ansiktet med det sinnliga draget kring munnen, den höga pannan och de humoristiska ögonen, förgätes den slitna dräkten och det bittra armodet”.
Jag läser vidare och inser att hela hans liv verkligen kantats av fattigdom, Blekingesonen som sen födseln 1777 efter studier, arbeten och en del flyttande genom Sverige, Finland, Norge och Tyskland kom till Göteborg 1814. Men det tycks ha varit en självvald fattigdom. I Göteborg vann han med tiden anseende och vänner i de finaste kretsar, inte minst genom sin ställning i Göta Par Bricole. Och många var de som erbjöd honom hjälp med såväl pengar som förnödenheter, något han konsekvent avböjde. ”På två gamla tegelpannor, som han satte in i kakelugnen, stekte han sin sill och sin potatis, fläsk någon gång, när det var riktigt högtidligt, och vid skenet av en talgdank diktade han sina kväden” skriver Fredberg.
Han bor under sin tid i Göteborg på flera adresser, Vallgatan, Masthugget, Norra Hamngatan men allra mest och allra sist i en våning i hörnet av Nedre Kvarnbergsgatan och Övre Spannmålsgatan, ett gammalt förfallet hus som med tiden börjar gå under namnet Wadmanshuset. Det är där kakelugnen finns där han steker sin mat, och det är där besöket den där regniga höstdagen äger rum. Han är inte ensam i sin bostad utan har sällskap av en tam mård som lägger sig runt hans hals när Wadman så önskar, och liksom blir till en levande pälskrage. Huset står fortfarande kvar när Carl Fredberg skriver sin historieskildring, ett foto finns publicerat i hans skrifter. Men det rivs 1936, några år senare.
Jag ställer tillbaka Det Gamla Göteborg i hyllan. Min kära har hittat andra böcker som intresserar och som hon vill köpa. Vi växlar några ord med de trevliga ägarna på Antikvariat Faust, löser ut oss och beger oss vidare ner till Evas Palay för en sen lunch. Väl där försjunker vi var och en i vårt eget, hon i sina nyinköpta böcker, jag i Wadmans poesi. Hittar hans samlade verk på projekt Runebergs hemsida. En imponerande kollektion. Det är mustiga alster. Jag hinner tänka “Bellman” ögonblicket innan jag läser att han kallades för just ”Göteborgs Bellman”. Här första strofen ur ett av hans mest publicerade verk, Bålen.
”Lik en Afrodite, inbäddad mellan dunen,
i naturlig oskulds sköna högtidsskrud;
väntar Aspasis i svällande paulunen,
ack, för länge re’n att famna mig som brud;
men att lämna bålen, innan den är slut –
nej, madame får vänta, tills vi druckit ut!”
Den sjätte februari 1837 drar Johan Anders Wadman sin sista suck. Göteborgs domkyrkoförsamlings dödbok anger ”slapphet” som dödsorsak. Man kan misstänka att ordet hade en annan innebörd då, för slapp var han då inte, Wadman. Om det vittnar såväl hans enorma produktion av poesi och visor, liksom omdömena efter hans insatser under koleraepidemin 1834 ”den oförtrutnaste, rådigaste och modigaste koleraläkare, som man någonsin kunde få se. Han höll ut från början till slut”.
Wadman begravs på Stampens kyrkogård, men platsen för hans grav glöms snart bort. Det är först när Göta Per Bricole 1937 vill hylla 100-årsminnet efter sin gamle ordensskalds bortgång som man börjar leta på allvar. Två år tar det innan man hittar graven, och man låter då resa en ordentlig minnessten med en profilbild i brons. Idag finns ingen tvekan om var den ligger.
Det plingar i telefonen. Yrvaket hajar jag till där jag sitter vid min urdruckna latte, djupt försjunken i tankar om vilka spår vi kan se efter Wadman idag, ja annat än statyer, gravstenar och hans samlade verk förstås. Vem vet, kanske stereotypen om Göteborgaren hade varit en annan utan Wadman, inte den underfundiga, vänligt skämtsamma med det frispråkigt öppna sinnet? Plinget var ett sms från dottern. ”Ni kan komma hem nu” skriver hon. Hon avslutar med ett hjärta.
Finns också som inlägg i Det Gamla Göteborg.
