En grupp nyblivna studenter samlas för att få en enkel matteintroduktion av lektor Karl-Johan Bäckström, ”Bäckis” kallad. Det är lätt att smälta in i föreläsningssalen och låtsas vara en i gruppen. Studenterna känner varandra bara ytligt och ingen vet att jag egentligen inte hör dit. Alla är fyllda av förväntan men också av fjärilar i magen och lite ängslan över vad man givit sig in på.
Bäckis hälsar alla välkomna och förklarar kort att gruppen ska få sig lite grundläggande matematik till livs. Han frågar sen om någon undrar över något innan föreläsningen drar igång. Jag räcker upp handen, får ordet, och förklarar att jag fortfarande inte är antagen till utbildningen. Att jag helt enkelt hade för dåliga betyg. Och att det egentligen inte är mitt fel, utan beror på att jag, i motsats till alla andra där i rummet, inte nedlåtit mig till att smöra mig igenom gymnasiet för att få de höga betyg som krävs för att komma in. Men att jag egentligen är bättre än dem alla och nu tänker gå där ändå.
Ser i ögonvrån hur de till en början vänligt sinnade elever som sitter närmast mig försiktigt makar på sig för att öka avståndet. Och hur alla i rummet liksom hukar sig. Bäckis ser besvärad ut. Funderar en stund, och föreslår sen att klassen får rösta om de tycker att jag ska få vara kvar. ”Alla som är emot räcker upp en hand”. Stämningen i rummet är nu påtagligt tryckt och eleverna sneglar villrådigt på varandra. Tills en kille räcker upp handen och med hög och ilsken röst säger ”Hade han varit lite trevligare kunde han fått stanna, men så jävla otrevlig som han är så tycker jag du ska kasta ut honom med en gång!”
Det blir tyst en stund, tills Bäckis harklar sig och förklarar att en majoritet trots allt inte räckt upp handen, så han ser ingen annan råd än att låta mig sitta kvar. Han refererar till mig som ”den bångstyrige mannen”.
Föreläsningen inleds. I verkligheten fem poäng Abstrakt algebra för tredjeårsstudenter kondenserad till en timme. De stackars eleverna blir allt blekare allteftersom föreläsningen fortskrider och förvandlas successivt till levande frågetecken. Det outtalade självtvivlet formligen ångar från eleverna i rummet. Från alla utom en. Bäckis och jag har i förväg enats om några misstag han ska göra, och jag räcker gång på gång upp handen, påpekar med självsäker stämma hans fel, och förklarar med intrikata formuleringar och mängder av grekiska tecken hur det egentligen ska vara. Bäckis tackar varje gång ödmjukt och rättar sig.
Där kunde historien ha varit slut. Men vi missade en sak. Kanske den viktigaste. Att i slutet av föreläsningen förklara för eleverna att allt bara var ett skämt, ett traditionsenligt sätt att driva med dem.
Dagen därpå samlas gruppen i ett klassrum för sin första riktiga lektion, den s.k. ”proppen” med lite uppfräschning av gymnasiematten. Jag är själv lärare (på riktigt denna gång). Kommer någon minut sent då alla redan satt sig på sina stolar. Då jag kommer in genom dörren reser sig en kvinnlig elev från sin stol, går fram mot mig med så resoluta steg att jag backar tillbaka ut genom dörren. Väl ute i korridoren närapå skriker hon. ”Fattar du inte! Du är inte antagen. Vi vill inte ha dig här! Ingen vill ha dig här!” Sen vänder hon och återvänder lika resolut in i rummet till sin plats. Själv återvänder jag också in. Minutrarna som följer blir en delikat och minnesvärd övning i pedagogik och diplomati.
Inlägget finns även på Facebook.
