Den tredje februari 1891 kommer en liten flicka till världen. Hon föds i Västerås, som Axel och Alma Romanders andra barn. Föräldrarna ger henne namnet Tony Matilda. Efternamnet Romander får hon liksom på köpet.
En dryg månad senare, den tolfte mars 1891, grundas Djurgårdens Idrottsförening. Platsen är ett litet kafé på Djurgården. Föreningen bildas av en handfull entusiaster, för att få chansen att delta i den stora idrotts- och gymnastikfesten på Gärdet i maj samma år. Man klubbar utan diskussion igenom förkortningen DIF vid mötet. Händelsen kommer senare att kallas ”Kåkstadens söner sluter förbund” då de som deltog i mötet nästan alla var varvsarbetare bosatta i de kåkstäder som då fanns på Djurgården. Kaféet där mötet äger rum är beläget i ett gammalt förfallet hus på södra Djurgården, på adressen Alberget 4A.
Ingen kan då ana vad DIF kommer att betyda för svenskt idrottsliv. Och ingen kan förstås heller ana att Tony kommer att bli helt avgörande för det gamla husets öde, det där föreningen bildas.
Familjen Romander flyttar till Lidingö där Tony växer upp. I tonåren träffar hon Axel Norling, gymnast och blivande OS-medaljör. Dom blir snart ett par, och 1908 när Tony är sjutton år förlovar dom sig. Men ödet vill annorlunda, förlovningen blir kortvarig och dom bestämmer sig snart för att gå skilda vägar. Redan 1910 förlovar Axel sig på nytt. Men det är inte förrän tredje gången gillt, 1912 som han finner sin livskamrat Ingrid Lundgren.
Tony, å sin sida, träffar under tiden sitt livs stora kärlek Gert Bonnier. 1913 gifter dom sig och två år senare kommer det första barnet, dottern Agneta. Efter ytterligare två år föds nästa barn, denna gång en son som får namnet Jonas.
Allteftersom den unga familjen växer behöver dom mer utrymme. Lägenheten där på Hantverkargatan räcker inte längre till. Dom får korn på det gamla vanvårdade huset på Djurgården. Alberget 4A, det hus där DIF drygt trettio år tidigare hade bildats och som nu är till salu. Allt, såväl huset som bakgården ner mot vattnet befinner sig i fritt förfall. Ända sen huset byggdes 1777, nästan hundrafemtio år tidigare, har gården mest använts som brädgård och kolupplag. I decennier har grannarna klagat för döva öron över koldamm och andra sanitära olägenheter. Byggnaden är inredd med många små lägenheter, samtliga i skriande behov av sanering. Kaféverksamheter har kommit och gått. Men huset är välbyggt, och stommen är robust.
För sin inre blick ser Tony hur vackert allt skulle kunna bli. Hur huset skulle kunna rustas upp och byggas till med veranda och balkong. Hur man skulle kunna omvandla den skräpiga, förkolnade slätten ner mot vattnet till en grönskande trädgård, bara man fick bort all bråte.
Bara månader efter inflyttningen, då lyckan är som störst, händer det som inte får hända. Sonen Jonas som nu är åtta år är ute och leker i grannskapet. Vid den här tiden är biltrafiken fortfarande gles, och Jonas märker inte bilen som kommer farande då han befinner sig på vägen. Olyckan är ett faktum. Jonas omkommer omedelbart.
Drygt två år senare får Tony och Gert en son till, och bara sjutton månader senare ännu en. Hemmet fylls på nytt av liv, skratt och ljudet av barn. En glädje för hela familjen. Men under ytan lever sorgen. För Tony förblir Jonas levande, alldeles nära. Där och då är hon tack och lov skonsamt ovetande om att hon långt senare, några månader efter att hon fyllt åttioett, ska förlora ännu en son, sin yngsta, i en helt annan bilolycka på Le Mans i Frankrike.
Tony var min farmor. Under mina första år bodde vi under samma tak där på Alberget 4A. Mina föräldrar, syskon och jag i en lägenhet däruppe, och farmor där nere. Farfar Gert träffade jag aldrig, han gick bort innan jag föddes. Och farmor Tony hade redan hunnit passera sjuttio när jag kom till världen. Trots det så minns jag att allt med henne var spännande, på det där nästan magiska sättet som bara ett barn kan uppfatta. Ofta smet jag iväg utför trapporna för att hälsa på henne där nere. Hon verkade alltid ha tid, och kunde liksom prata med barn på barns vis. Dagtid hittade jag henne påtande ute i trädgården, bland fruktträden, vid tårpilen nere vid vattnet, eller vid dom skyhöga popplarna. Det var åtminstone så jag uppfattade träden. Men oftast befann hon sig vid den underbara, långa rabatten längs med pergolagången, där hon vårdade varje blomma så ömt som om den varit hennes eget barn. Kvällstid såg jag henne sitta tyst i den gamla öronlappsfåtöljen inne i vad hon kallade för Gerts rum, med en filt över benen, ljuset släckt, och lugn, klassisk musik strömmande från radiogrammofonen. Hon slöt ögonen och kunde så låta känslor och minnen från en svunnen tid åter komma till liv.
Alberget 4A var bara ett av Tonys många livsprojekt. Viktigare var hennes engagemang för dom judar som drabbades av andra världskrigets fasor. Tony förstod att hon var priviligierad, och hon ville hjälpa på de sätt hon kunde. 1939 grundande hon tillsammans med två vänninor Stigbo, ett hem i Vallentuna för att ge judiska flyktingbarn en fristad. Efter krigsslutet deltog hon i Folke Bernadottes expeditioner med vita bussar som hjälpte Förintelsens överlevare att komma till Sverige. När jag var liten hände det att vänner som Tony lärt känna under den tiden besökte oss på Alberget, svårt drabbade människor som trots obeskrivliga livsöden lyckats skapa sig ett nytt liv.
Minnet av farmor är fortfarande levande. En farmor som sjuttio år fyllda ännu var vig nog att lyfta foten till munnen och bita sig i stortån. Vars livsdevis, som hon upprepade varje gång vi sågs, var ”man ska ha barnasinnet kvar så länge man lever”. En regel hon under hela livet generöst delade med sig av och själv levde efter fram tills hon försvann in i demensens dimma, några år innan hon stilla somnade in nittiotre år gammal.
Inlägget finns även i Det Gamla Stockholm på Facebook. Dessutom finns en längre version, Berättelsen om Alberget 4A på DIF Historias hemsida.
