Hör hjärtats snabba, tunga slag dunka i öronen. Mellan öronen virvlar spridda, kaotiska tankefragment som varken låter sig fångas eller fogas samman. Hjärnsläppet är totalt. Ulf Elfving har ställt Frågan och nu väntar han på mitt svar. Har bävat i veckor inför detta ögonblick, ända sen den dag då mamma föreslog att jag skulle vara med i programmet. Sekunderna känns som minutrar. Allt som hörs är mina tunga andetag, fram tills jag plötsligt utbrister ”jag vet”. Sen blir jag tyst. Knäpptyst.
Upp till tretton. Ett radioprogram vi brukar lyssna på där hemma. Året är 1972 och jag är åtta år. Reagerar med tvekan på mammas förslag. Barnen som är med brukar ju vara så mycket äldre än jag, typ tio, elva år, ibland mer. Och så är det ju det där med Frågan… Men något lockar och känns liksom pirrigt och spännande, och snart sitter jag där och plitar ihop ett brev där jag berättar om mig och mina intressen. Det är så urvalsprocessen går till. Inga spontansamtal i direktsändning, utan en noggrann gallring baserad på i förväg inskickade brev. Det dröjer någon vecka och sen kommer beskedet. Jag är antagen. I svarsbrevet framgår ett datum, ett klockslag och ett telefonummer. Vårt telefonnummer. Det jag kommer att bli uppringd på.
Några minuter före utsatt tid sätter jag mig tillrätta intill telefonen i köket. Plötsligt ringer den. Fjärilarna i magen fladdrar till, jag lyfter luren, svarar och hör en kvinna säga att det är från Sveriges Radio. Sen ber hon mig vänta ”så kommer Ulf Elfving snart vara med dig”. Efter en stund hörs ringsignalen, den som på radio får det att låta som om det är jag som ringer upp, och jag förstår att jag nu är i sändning. Eller snarare, i den inspelning som ska sändas några dagar senare. Ulf tar inga risker.
”Det är Staffan Bonnier”. Orden kommer ur mig innan Ulf hunnit så mycket som påbörja den hälsning som ska få det att låta direktsänt och spontant. Men Ulf är rutinerad och finner sig snabbt. Snart lotsar han mig genom samtalet med sin välkända lugna, vänliga röst, och får mig att glömma all oro inför Frågan. Han utgår från brevet jag skrivit och ber mig berätta. Om jätteödleskeletten på Naturhistoriska, om melodierna jag kan spela på pianot, om vilka fjärilar jag tycker är vackrast, och om en fjärils väg från frihet via håven till samlingen där på sommarstället. Det sistnämnda beskriver jag ingående, på ett sätt som får mitt vuxna jag att känna ett styng av skam. Men det är en ivrig åttaåring som sitter där och han må vara förlåten.
”Staffan” säger Ulf efter en stund ”det är så här att det ligger fem skivor i potten”. Jag hajar till. Fem! Fem före mig som svarat fel. ”Fem skivor” upprepar han som för att etsa in det ofattbara ”så den är värd mycket nu den här frågan du ska få”. Den förhatliga Frågan, den som jag för en stund har förträngt. En sjunkande känsla av mission impossible infinner sig. Fjärilarna i magen fladdrar nu vilt.
”Tio” säger jag när Ulf ber mig välja fråga. Har i förväg bestämt mig för just nummer tio. ”Nej, den där tian gick alldeles nyss” säger Ulf. Den sjunkande känslan fördjupas. En stunds beslutsvånda och sen med svag stämma ”nio”. Ulf bläddrar bland sina papper och säger ” ’Vackert ogräs’ står det som rubrik”. Han fortsätter ”det handlar om en blomma som hela gräsmattor kan lysa gula av. Den kallas för ogräs och finns mest i början av sommaren. När den sen har vissnat så blir den ungefär som bomull som man kan blåsa bort från stjälken. Vad kan det vara för blomma?”
Hjärtat bultar och hjärnan har nästan stängt ner. Men plötsligt återvänder livsandarna. För mitt inre träder en solklar bild av blomman fram liksom blommans namn: Majros! Självklart. Enkelt. ”Jag vet” säger jag. Så inser jag att något inte stämmer. Majros är ju namnet på en ko. Min sista tanke innan iskylan griper tag i mig på nytt. Det blir fullständig stiltje på hjärnkontoret. Och jag blir knäpptyst. Efter vad som känns som en evighet säger Ulf ”Vi får inte maska för länge här, för klockan går”. Kort tystnad. ”Maskros” nästan skriker jag. ”Ja” skrattar Ulf ”hur kom du på det?”. ”Jag kom bara på det” säger jag. Har i mitt förvirrade tillstånd inte riktigt kopplat vad som hände. ”Ja, det var ju tur det” säger Ulf fortfarande med skratt i rösten.
Och musiken? ”Vad som helst ur Jesus Christ Superstar” önskar jag. En vid tiden omåttligt populär musikal. Åttaåringens svengelska gör önskningen svårtydd, men Ulf förstår. ”Vi släpper ner pickuppen så får vi se var vi hamnar” säger han. Vi hamnar på Hosanna. Hebreiska för ”kom med hjälp”. En ödets nyck eller kanske, kanske någons välutvecklade sinne för humor…?
Inlägget finns även på Facebook.
