Bilden på ett gammalt fransk-svenskt ficklexikon dyker upp i flödet, och jag påminns om en språkförbistring i 90-talets Paris.

En stad med månghundraåriga anor. Där varje plats har en historia att berätta, nästan oavsett var man hamnar. Kanske inte något storvulet om kungar och fältslag, utan något mer lågmält och personligt, en historia som kittlar fantasin och påminner om tidens gång.

Något de flesta av oss upplevt. Ögonblicket när någonting blir färdigt, något man ägnat sig åt intensivt och länge. En behaglig känsla då tröttheten inte längre behöver hållas stången. Då adrenalinet slutar pumpa och ett lugn infinner sig. Då allt är här och nu. Hände mig i Paris alldeles härom veckan, fast på dagen för trettio år sen.

Hur blev det nu så här? Visst ställer man sig ibland frågan, inte anklagande eller uppfordrande, utan mer nyfiket, då man undrar hur något man ser eller upplever blev till. Senast hände det i Umeå förra helgen. Besöker dottern och vi söker tillsammans Umeås ursprung. Hur kom staden till världen?

Hur reagerar människor då något otäckt och omvälvande händer i närområdet? En lunchpromenad i grannskapet någon vecka efter bombdådet på Övre Husargatan i Göteborg ger en fingervisning om svaret.

Ett kort besök i Halmstad och en stilla vandring runt Nissan i ett somrigt morgondis. Ett oväntat möte, och det trygga, genuina och gästfria i det halländska kynnet gör sig påmint.